Jag har länge engagerat mig i SSU som är ett politiskt ungdomsförbund & alltid haft ett brinnande intresse för politik. I 8 an på högstadiet fick jag upp ögonen för hur samhället formas & politiken. Jag har utvecklat mig väldigt mycket som person genom att ta initiativ på olika sätt för att göra min & andras tillvaro bättre.

Jag har växt väldigt mycket i min roll som ledare men på senare tid har jag känt vilket stort ansvar det är att ha människor runt sig som förlitar sig på en ledares förmåga, på min förmåga till att hinna med allt & allt. Jag hinner absolut inte med allt. Det gör ingen. Inte om man har en vanlig students liv, där man måste jobba för att ha pengar under sommaren, där man ibland befinner sig många mil hemifrån & är ensam om kvällarna när jobbet slutar, jobbet där man har varit från morgonen till kvällen. Självklart kommer man hem senare än alla andra eftersom man inte har bil eller körkort & även om man hade körkort hade man inte haft råd med bilen.

Min vardag ser ut som många andras, förutom att jag ibland förväntas göra mirakel & underverk när jag kommer hem, eller under dagen då jag jobbar. Jag förväntas ringa runt för förklara för många som undrar - allt som händer i vårt distrikt. Jag förväntas svara i min telefon även under arbetstid - jag har märkt att vissa blir arga för att jag inte gör det men det finns ingen möjlighet att göra det. När jag sen slutar svarar ingen för att jag ringer sent eller för att de inte hör & det är ju okej? Det är okej att jag skickar sms & frågar om något var väldigt brådskande & viktigt? Det är okej att jag bryr mig & försöker men att det snackas bakom ryggen - att JAG inte DUGER för att jag inte har tid, för att jag som så många studenter inte vill vara den som är beroende av någon annan, för att jag vill ha erfarenhet från arbetslivet - speciellt eftersom jag på Universitetet läser en utbildning där jag ska vara en nyckelperson i andra personers arbete.

Om jag bad om ursäkt för att jag inte har tid eller inte kan göra allt & för att vissa saker inte blir gjorda är det som att jag ber om ursäkt för att jag är en vanlig människa som inte kan uträtta mirakel eller underverk. För just nu känns det som det är det som många förväntar sig av mig. Jag kan inte heller ta ansvar för att andra människor som verkar bredvid mig sitter på sin stol & inte bryr sig om att uträtta sina uppgifter. Sedan blir jag en tjatig moralmorsa om jag påminner & påminner & påminner för att andra klagar på mig - eller till mig. Jag kan inte längre stå för allas misstag & bortglömda papper, protokoll, åsikter eller ursäkter. Det går inte.

Jag har engagerat mig väldigt länge & lagt väldigt mycket tid på något som jag tror på, något som jag tycker är kul & något som har utvecklat mig mycket som person, jag har engagerat mig väldigt mycket & vet att jag är bra på det jag gör, jag sitter där jag sitter av en anledning. Många tycker så, andra inte - de som inte tycker det visar tydligt att de inte respekterar att jag har ett liv vid sidan om mitt engagemang.. så frågan jag egentligen ställer är:

Länge leve engagemanget - eller ska man petas när man är som bäst & kan uträtta som mest för att man har ett liv utanför bubblan? Ska man brännas ut tills man inte längre orkar för att man tar allas tyngd & till slut inte ens orkar med ens egen?

...folk undrar varför annat folk inte engagerar sig - svaret kanske är att eldsjälarna försvinner & endast lämnar kvar dem som är pigga - de som inte gör något - & de drar ju med sig många andra..

eller inte..